Jag kan gråta floder flera dagar innan jag ska lämna personen, bara för att jag vet att det kommer att hända. Och sen gråter man lite till när man väl ska säga hejdå.
Denna vecka har varit exemplarisk enligt detta. Värst igår, och idag.
Det var planerat att jag skulle åka med färjan tillbaka till Umeå igår (söndag), men det gick inte att boka söndag mera då jag skulle göra det, så det blev idag då. Tårarna rann halva dagen igår, packade och mådde alldeles illa. Och även fast det sen inte ens blev hemresa igår så sprutade tårarna nästan tills jag somnade, för jag visste ju att jag nästa dag måste åka.
Imorse kom det en flod, på dagen kom det en flod, påväg till Vasa kom en skvätt, och väl framme vid hamnen i Vasa blev det riktigt gråtkalas.
Måste säga att jag känner mig minst sagt bedrövlig efter två dagars gråtande. Tänk att saknad kan vara så mäktig.
Jag sitter just nu på färjan, ska traska iväg till restaurangen och käka. Sen skypa med Roger tills jag blir utan internet.
Känns som söndag idag, krasst väder och helt slut i kropp och knopp.
Får hoppas på en bättre dag imorgon.
Ciao
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar