Det är mitt mål med uppdatering av bloggen. Att skriva minst ett inlägg per vecka.
Inte bara för att det blir mindre saker att hålla koll på, lättare att komma ihåg vad som hänt på senaste, utan även för att det inte ska bli så monotont. Det är ju urtråkigt att bara rabbla upp vad man har gjort varje dag, och lika tråkigt att läsa sånt. Men ibland vill man helt enkelt dela med sig av en hel del grejer man har gjort, som man har tyckt att har varit kul, viktiga eller intressanta (iaf för ens närmaste vänner och familj som läser).
Ibland tror jag också att man mår bra av att få skriva av sig allt, lite som att konstatera att man gjort en hel massa saker även om kanske känner att man har legat på latsidan. Man får ett slags erkännande för sig själv att man har varit aktiv, eller att man har ett händelserikt liv. Och genom att skriva ner händelser, håller man koll på sig själv. Man kan gå tillbaka och kolla när något hände, hur det kändes då osv.
När jag ibland bläddrar tillbaka i mina inlägg (långt bak) så inser jag saker om mig själv, som jag inte såg just då i skrivande stund, vilket gör att jag märker att jag växer. Hela tiden. Det är en skön känsla. Att veta att man utvecklas.
Även om blogginläggen är få under en period så säger även det vissa saker.
Just nu sitter jag vid köksbordet och beundrar mina fina rosor som sambon gav mig idag. Idag är det 16 månader sen det där bröllopet, bröllopet som var någon annans, men som kom att bli en så viktig tillställning för oss. Vi fann varann.
Efter vår studentförenings (SMISK) styrelsemöte cyklade jag hem, och möttes i hallen av ett katt som har vällt ner julgranen (ja, dekorationer rullade på golvet och katten var överlycklig), och en sambo som viftade in mig till köket. I köket stod en Polka-Amaryllis, en bukett orangea rosor, och en chokladask. Vartefter jag doftade på rosorna och öppnade påsen, insåg jag att det fanns ännu mer... ETT PLAYSTATION-SPEL!?
Roger hade flinet upp till öronen och jag kunde ju inte annat än skratta. Han har suktat efter det där spelet ett tag nu, hållit i det många gånger i affären. Så jag anade att det skulle hitta hem till oss småningom.
Nu ska jag försöka locka bort Roger från TVn med lte Toffifee och en kopp te.. Wish me luck.
Ciao
Inte bara för att det blir mindre saker att hålla koll på, lättare att komma ihåg vad som hänt på senaste, utan även för att det inte ska bli så monotont. Det är ju urtråkigt att bara rabbla upp vad man har gjort varje dag, och lika tråkigt att läsa sånt. Men ibland vill man helt enkelt dela med sig av en hel del grejer man har gjort, som man har tyckt att har varit kul, viktiga eller intressanta (iaf för ens närmaste vänner och familj som läser).
Ibland tror jag också att man mår bra av att få skriva av sig allt, lite som att konstatera att man gjort en hel massa saker även om kanske känner att man har legat på latsidan. Man får ett slags erkännande för sig själv att man har varit aktiv, eller att man har ett händelserikt liv. Och genom att skriva ner händelser, håller man koll på sig själv. Man kan gå tillbaka och kolla när något hände, hur det kändes då osv.
När jag ibland bläddrar tillbaka i mina inlägg (långt bak) så inser jag saker om mig själv, som jag inte såg just då i skrivande stund, vilket gör att jag märker att jag växer. Hela tiden. Det är en skön känsla. Att veta att man utvecklas.
Även om blogginläggen är få under en period så säger även det vissa saker.
Just nu sitter jag vid köksbordet och beundrar mina fina rosor som sambon gav mig idag. Idag är det 16 månader sen det där bröllopet, bröllopet som var någon annans, men som kom att bli en så viktig tillställning för oss. Vi fann varann.
Efter vår studentförenings (SMISK) styrelsemöte cyklade jag hem, och möttes i hallen av ett katt som har vällt ner julgranen (ja, dekorationer rullade på golvet och katten var överlycklig), och en sambo som viftade in mig till köket. I köket stod en Polka-Amaryllis, en bukett orangea rosor, och en chokladask. Vartefter jag doftade på rosorna och öppnade påsen, insåg jag att det fanns ännu mer... ETT PLAYSTATION-SPEL!?
Roger hade flinet upp till öronen och jag kunde ju inte annat än skratta. Han har suktat efter det där spelet ett tag nu, hållit i det många gånger i affären. Så jag anade att det skulle hitta hem till oss småningom.
Nu ska jag försöka locka bort Roger från TVn med lte Toffifee och en kopp te.. Wish me luck.
Ciao
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar